Varför använder vi inte potatis som ingrediens?

Nu för tiden finns det allt fler foder där potatis har använts som stärkelse. Då kan fodret nämligen kallas ”fritt från spannmål”.

Potatis kommer från Anderna i Sydamerika, och upptäcktes där av spanjorerna vid slutet av medeltiden. Potatis kom inte till Europa förrän runt 1500 e Kr.

Potatis är besläktat med nattskattor och innehåller naturliga giftämnen, toxiner, som solanin och chakonin (glykoalkaloider) för att skydda sig mot insekter.

Det är allmänt känt att det är mycket hälsovådligt att äta potatisplantans bär. De giftiga toxinerna som finns i bären, finns även i själva potatisen (om än i mycket lägre halt). Om en hund får äta foder som innehåller potatis i hela sitt liv, är risken stor att de giftiga ämnena lagras i kroppen, vilket i sin tur kan få negativa följder.

Glykoalkaloider har den negativa egenskapen att de bland annat kan skada tarmludd och tarmväggar. Detta sker oftast hos yngre djur eller djur som har problem med tarmarna. Tarmluddet krymper och minskar i antal. Då tarmluddet inte kan växa ut igen försämras matspjälkningsfunktioner och näringsupptag avsevärt, vilket leder till att djuret inte växer och utvecklas normalt. Glykoalkaloider försvinner inte om potatisen värms upp eller kokas. Det innebär att ämnena inte heller försvinner under produktionsprocessen vid tillverkning av djurfoder.

Även vi människor får i oss de här ämnena när vi äter potatis, men eftersom vi brukar äta varierad kost får vi i oss mycket mindre glykoalkaloider än en hund, som kanske äter samma potatisbaserade foder under hela sitt liv.

Det är dessutom känt att potatisbaserat foder är mer svårsmält än foder med majs, vete, ris eller durra.

Tänkvärt:

Tänk på att potatis, i motsats till sädesslag, aldrig har ingått i vargarnas meny. Alla bytesdjur, som gnagare, fåglar och större växtätande djur, undviker att äta potatis på grund av de giftiga ämnena.