Kolhydrater i hundmat.

Det skrivs regelbundet negativa rapporter om olika sorters kolhydratkällor (framför allt vete och majs) i hundmat. Stämmer dessa negativa påståenden egentligen eller hålls de vid liv av att ständigt upprepas? Eller härstammar de möjligen från marknadsföring och reklam och försöker de personer som tänkte ut dem sätta läsarna på fel spår?

Ursprunglig diet.

Den föda som vargarna, våra hundars förfäder, åt var mycket varierande. Till skillnad från växtätare fångade vargarna små gnagare och åt kadaver och avföring (från betande djur som hästar) och så vidare, föda som har sitt ursprung i växt- och fröätare. Dessa frön kom till övervägande del från olika sorters gräsväxter. Det generiska namnet för dessa gräsfrön är säd. (https://en.wikipedia.org/wiki/Grain).

Det är allmänt känt att vargar, när de har dödat ett stort betande djur, först äter maginnehållet inklusive halvt spjälkade växter och frön. Om de till exempel fångar en mus eller lämmel äts denna upp hel, inklusive magens och tarmarnas innehåll.

Slutsatsen är att en del av födan bestod/består av kolhydrater (halvt spjälkade växter och frön). Kolhydrater är, precis som protein och fett, en nödvändig del av vargarnas föda och på så vis också i våra hundars föda.

Farm-Food - Ancient-Pharaoh-and-his-Canis-Lupus-Familiaris-Dog-hunting-together.pngEftersom våra hundars förfäder allt oftare letade efter föda i mänskliga bosättningar (vandrande nomader, jägare och samlare) anpassade de sig långsamt till föda som bestod av mer stärkelse och mindre kött. Ny genetisk forskning visar att det finns skillnad mellan vargar och hundar med avseende på nedbrytning av stärkelse.

Denna genetiska forskning beskrivs i tidskriften ”Nature” den 23 januari 2013 under titeln: “The genomic signature of dog domestication reveals adaptation to a starch-rich diet”.

(Ability to digest human foods important in domestication of dogs)

Under domesticeringsprocessen anpassades matsmältningssystemet hos hundarnas förfäder långsamt till att bryta ner stärkelse eftersom de, precis som människorna, ofta fick nöja sig med bröd och gröt. Det var enkelt för människorna att förvara säd. En stor del av de första hundarnas föda bestod alltså av kolhydrater från säd.

Kolhydrater omvandlas till glukos som är viktigt för hundens kroppsliga funktioner.

För dräktiga eller lakterande tikar är det till och med helt nödvändigt att födan innehåller en viss del kolhydrater. Om tiken får i sig för lite kolhydrater under dräktighet och laktation är sannolikheten för att nyfödda valpar överlever liten.

Från ovanstående framgår det att frön (dvs. sädeskorn) sedan tidernas begynnelse utgjort en viktig del av vargarnas föda och en ännu viktigare del av den mat som våra hundars förfäder åt.

Men varför är då en del personer så negativa beträffande säd i hundmat?

I texten ovan hänvisas ett par gånger till ”halvt spjälkade växter och frön”. Om stärkelsen i fröna (sädeskornen) inte brutits ner tillräckligt innan intag kan inte kolhydraterna (på grund av hundens korta tarm) spjälkas tillräckligt i tunntarmen och hamnar råa (som stärkelse) i tjocktarmen. Här äger jäsning rum vilket leder till gasbildning och diarré. I naturen bidrar enzymer och bakterier i matsmältningssystemet (magen och tarmarna) hos bytet till en första nedbrytning av sädeskornen.

När säd används i hundmat måste alltså de råa sädeskornen (och andra produkter som innehåller stärkelse som till exempel rötter och stamknölar) ”brytas ner i förväg”, det vill säga: stärkelsen måste ”brytas upp” så att kolhydraterna är tillgängliga för ytterligare nedbrytning i hundens tarm. Även för människor, vars tarmar är sju gånger längre relativt sett, är rötter, råa sädeskorn och stamknölar (till exempel potatis) omöjliga eller svåra att smälta och orsakar gasbildning, tarmkramper och lös avföring.

”Uppbrytning” eller ”öppnande” av stärkelsen äger rum om produkten värms upp (kokas) under en viss tid.

Eftersom detta ”öppnande” kan vara otillräckligt, framför allt under extrudering (krispiga pellets som förblir flytande på vatten), på grund av att upphettningstiden är för kort, kan problem med matsmältningen uppstå som orsakar tarmproblem.

På grund av dessa problem har folk en tendens att betrakta all mat som innehåller säd som dålig. Men när säden (ris, majs, vete och durra) ”öppnas” ordentligt är den en värdefull källa till viktiga näringsämnen.

En annan orsak till at folk pratar negativt om säd är förekomsten av glutenintolerans. Glutenintolerans (celiaki) kan endast orsakas av sädesslag som innehåller ämnet gliadin, till exempel vete, och förekommer inte så ofta hos hundar som de flesta tror. Ofta är tarmproblemen som beskrivs ovan orsakade av ofullständigt ”öppnade” sädeskorn men tolkas som ”glutenintolerans”. Majs, ris och durra innehåller ingen gliadin.

Sammanfattat:

  1. Sädeskorn (frön) utgör en del av födan för vargarna som lever i naturen, hundarnas förfäder.
  2. Forskning (slutet av 2012, början av 2013) har visat att matsmältningssystemet hos våra hundars förfäder under domesticeringen anpassades till föda som innehöll mer stärkelse och mindre kött.
  3. Hundar behöver kolhydrater.
  4. Säd (av alla sorter) är en utmärkt källa till kolhydrater.
  5. Fröna måste ”öppnas” helt för att förekomma tarmproblem.
  6. Farm Food använder bara säd som har öppnats ordentligt i förväg (majs, vete, ris och durra).
  7. Majs, ris och durra innehåller ingen gliadin och kan inte orsaka glutenintolerans.
  8. Ryktet om att säd är dåligt är inte baserat på fakta, utan tvärtom!

Mars 2013

Gerrit de Weerd, B.Sc.

Print Friendly, PDF & Email
Print Friendly, PDF & Email